HUR SKA DET BLI?

Det börjar närma sig slutet på min ledighet. Visserligen har jag några veckor kvar och jag har varit ledig längre än de flesta, så jag klagar inte på det. Nej, det är det att jag än inte vet hur det blir i höst, det troliga är att jag INTE får något lärarjobb. Då måste jag tillbaka till mitt gamla jobb inom vården, det vill jag verkligen inte. Nu kanske ni tänker att jag ska vara glad att jag har ett jobb i dessa tider, visserligen. Men det hela i kråksången är att jag för snart tio år sedan blev sjukskriven pga att jag hade ont i axlar och nacke men mest ont hade jag i själen, jag kände att jag fått nog av vården. Jag var sjukskriven ganska länge, nästan 2 år. Så med råd av läkare, sjukgymnast och kurator på en rehabklinik skolade jag om mig till textillärare. Allt såg positivt ut det var flera av de "gamla"lärarna som skulle gå i pension osv. Men när de gick i pension efter att ha jobbat till de var 67, finns det så dåligt med elever att de tillsvidare anställda lärarna får plocka % från flera skolor så någon plats för mig finns det inte. Jag har haft tur som har fått jobba nästan hela tiden sedan jag gick ut, men som sagt var nu ser det ut att vara slut. Jag fattar inte hur jag ska orka, jag blir så ledsen när jag tänker på hur det kommer att bli. Jag befarar att jag kommer att bli en plåga för min omgivning, att jag inte kommer att orka med det jag tycker om. Jag försöker verkligen se möjligheterna i det här, försöker vara positiv, men just nu är det bara svart. Detta blev ett klago inlägg, men jag behövde få ur mig lite. men självklart finns det en liiiiten chans att det dyker upp något, men den är liten :( Det är tur jag har tre fina döttrar, tre helt underbara barnbarn och en tålmodig man.

Jag har en dröm om att någon gång kunna leva på mitt handarbete på något sätt.

Nog med klagan, MAJA

Min tålmodiga gubbe

Mina underbara barnbarn

Mina älskade döttrar, (hade inget nyare kort där alla tre var samlade.)